Genvägar

    Pablo Picassos berättelsetid på rivieran

    Under 30 år klippte Pablo Picasso en spektakulär väg genom Rivieran. Han var lysande, grym och fängslande. När han dog 1973 i sin villa i Mougins, fem mil inåt landet från Cannes, hade Picasso bott på Franska Rivieran och Provence i nästan tre decennier efter att ha flyttat semi-permanent från Paris, dit han flyttade från sitt hemland Spanien 1904.

    Pablo Picassos sagolika tid på Rivieran - picasso musee museum franska rivieran 2
    pablo picasso i sin villa i mougins

    De Cote d'Azur, med sina mimosablommor, olivlundar och soldränkta kullar, var geografiskt och kanske andligt närmare sitt moderland, från vilket han hade varit i exil efter sin ställning mot den fascistiska diktatorn Francisco Franco.

    Picasso föll under södra Provence och den franska rivieran vid sitt första besök i Avignon 1912 (hans mästerverk Les Demoiselles d'Avignon, målat 1907, hänvisar till en gata med samma namn i Barcelona), och han besökte ofta under 1920- och 1930-talen. 1945, redan i sextioårsåldern, med Paris befriad men knappast återhämtad från kriget, började han resa dit mer regelbundet.

    Pablo Picassos berättelsetid på Rivieran - Picassomuseets historia 1
    pablo picasso med brigitte bardot i sin villa i cannes

    Alltid rastlös passerade han genom Menerbes, där han hade köpt ett hem till sin tidigare älskare Dora Maar, och Golfe-Juan, där han sov i en väns villa. Han tillbringade tid i Arles, Aix-en-Provence, Cannes, Vallauris och Antibes, varav de två sistnämnda har dedikerade Picasso-museer.

    Picassomuseet i Antibes

    De Picassomuseet i Antibes står i brand i vitglödande solljus på kanten av Medelhavet, inrymt i ett 1600-talsslott med vallar som stupar rakt in i klipporna nedanför. Tiden han tillbringade där hösten 1946 representerar en liten men avgörande fläck i konstnärens liv. Som ofta är fallet med Picasso, drevs den av energi från en ny musa och kärlek, målaren Françoise Gilot, som han hade träffat tre år tidigare i det ockuperade Paris.

    I hennes memoarer från 1964 Livet med Picasso, skriver Gilot om sitt första besök på det som då var känt som Chateau Grimaldi i Antibes: "Du kommer att svära här att du älskar mig för alltid", minns hon att han sa, och hon lydde vederbörligen, även om Gilot skulle lämna honom 1953 Men hennes närvaro i Antibes var avgörande för känslan av förnyelse som man och som konstnär som Picasso kände under sin vistelse. När hon var där fick hon veta att hon var gravid och hennes son, Claude, föddes följande maj.

    Pablo Picassos sagolika tid på Rivieran - picasso museum museum franska rivieran historia 1
    chateau grimaldi, nu Picassomuseet, vid vattnet i Antibes

    Slottet var på den tiden ett kämpande museum för samlarföremål från Napoleon-tiden, och Picasso hade av en slump försökt köpa byggnaden två decennier tidigare. 1946, med gott om tomt utrymme att fylla, gick intendenten med på att låta Picasso använda andra våningen som sin ateljé.

    Fortfarande lika produktiv som han hade varit i sin ungdom, började Picasso måla med häpnadsväckande kraft och spänning på något av de knappa materialen som fanns i efterkrigstidens Antibes: plywood, fibercementpaneler, båtfärg och Ripolin, som var billigt och färdigblandat. .

    När han lämnade slottet i slutet av november (när dess namn officiellt ändrades till Musee Picasso), donerade han 23 målningar och 44 teckningar från sin vistelse där och senare, en extraordinär samling unik keramik som han gjorde i närliggande Vallauris, där Franoise 's kurvformade kropp förvandlas ofta till krukor som frammanar ett gammalt arv.

    Museet, fyllt med verk som Picasso gjorde där och strax efter, representerar en nästan perfekt tidskapsel. Antibesperioden visar en påtaglig känsla av förnyelse, präglat av en djupgående visuell respons på ljuset, atmosfären och ritualerna i Medelhavsmiljön (sjöborrar, fiskar, fiskare); det sprudlar också av iver för Françoise, kvinnan som han skulle dela med de kommande åren.

    Det är mest mästerligt gestaltat i Joie de Vivre (1946), den största målningen i samlingen. "Detta förmedlar Picassos glädje efter andra världskriget över att vara vid Medelhavets stränder, i sällskap med Françoise Gilot", säger Marilyn McCully, ledande Picasso-specialist som senast har skrivit om sina besök på Cote d'Azur på 1920-talet och 1930-talet. "Blandningen av hennes närvaro - den dansande nymfen i centrum - och varelser hämtade från mytologin som dansar runt henne i kompositionen visar tydligt hur Picasso förde samman personliga och uråldriga associationer i sitt arbete."

    Pablo Picassos berättelsetid på Rivieran - picasso museum antibes historia 1
    En Germaine Richier-skulptur utanför Picassomuseet

    Utanför på museets terrass utgör den vattniga lapis-bakgrunden en idealisk miljö för Germaine Richiers skulpturer, som frammanar både antiken som förknippas med Medelhavsområdet och det moderna som Picasso så djärvt representerar inomhus. Med tanke på hans olyckliga rykte med kvinnor, krönikad så kraftfullt av Gilot själv, är det lite karmisk ironi att ha dessa bronser här, som står högt ovanför vattnet som vaktposter. Ännu mer läcker att få dem förevigade av Graham Greene, som bodde i Antibes i 25 år – sammanflödet av konst, litteratur och historia som är en självklarhet på Cote d'Azur.

    "Regnvindar blåste längs vallarna, och de utmärglade statyerna på terrassen till Chateau Grimaldi droppade av vått", skriver han i inledningen av Chagrin i tre delar, "och det var ett ljud frånvarande under sommarens platta blåa dagar, det ständiga prasslet nedanför de små bränningarnas vallar."

    Germaine Richier, född 1902, blev myndig inom konsten vid en tidpunkt då de var påverkade, ärrade och formade av förödelsen av två världskrig. Hon tillhörde också en generation där de konstnärliga begåvningarna hos kvinnor som Camille Claudel till stor del ignorerades och skulptur fortfarande presenterade sig mestadels i figurer som var heroiska, macho-återgivningar av människans beständighet.

    "Vi kommer från samma familj", berättade Picasso för Richier på en av Salons de Mai i Paris, där skulptörens verk visades för första gången 1947.

    De två konstnärerna träffades igen i Antibes, på museet som ännu inte bar hans namn, men där Picassos verk i Antibes hade visats för allmänheten sedan 1947. Richier svarade entusiastiskt när hon erbjöds att ställa ut sina skulpturer sommaren 1959 – en av faktorerna var utan tvekan att den Arlesfödde konstnären var glad över att bli välkomnad av den Malagafödde målaren.

    Hon dog 1959 när hon satte upp en utställning på Musee Picasso; bitarna här är både de största i skala och den största grupperingen av hennes verk. De förkroppsligar en tid då en heroisk självuppfattning om man (och kvinna) har fördärvats och ifrågasatts av de hemska dåden som begicks under andra världskriget. De framställer mänskligheten som ett reducerat sårbart hybridskal - här, framför en djupblå medelhavsbakgrund.

    Ingenting är mer franskt: existentiellt ifrågasättande, våldsam historia, mot en vacker odlad miljö, på vallarna till en engångsfästning, utanför en före detta ateljé där kärlek, liv och skapande tog fäste.

    Picassos villa i Cannes: Villa California

    Villa La Californie byggdes i Cannes 1920. Pablo Picasso köpte Villa La Californie 1955 och bodde där med sin sista fru och musa,Jacqueline Roque fram till 1961, då de övergav det eftersom en annan byggnad byggdes som blockerade hans havsutsikt. Det var här som den spanska konstnären skapade sitt mästerverk "Cannesbukten".

    Pablo Picassos berättelsetid på Rivieran - berömda villor franska rivieran 1
    Picassos villa i Kalifornien

    Hans barnbarn, Marina Picasso, ärvde huset vid 22 års ålder. Sedan Picasso ärvde villan har hon renoverat den 1987 och döpt om den till "Pavillon de Flore". Det har sedan dess fungerat som ett museum och galleri öppet för allmänheten. 2015 lade hon ut huset till försäljning och sa till pressen att det kom med mindre än fina minnen av en "likgiltig" farfar.

    Marina Picassos far var Picassos son med hans första fru, Olga Khokhlova, en rysk-ukrainsk ballerina. Han förnedrades av att han tvingades arbeta som konstnärens chaufför. Marina Picasso minns att hon togs till portarna till det storslagna trevåningshuset La Californie av sin fattiga far, Paulo, för att tigga om utdelningar från en likgiltig Picasso.

    "Det är inte ett hus där jag har många bra minnen," sa hon. ”Jag såg väldigt lite av min farfar där. Med facit i hand förstår jag att han kan ha blivit hänförd av måleriet och inget annat var viktigare för honom. Förutom när man är barn upplever man det inte så.” Femton års terapi hjälpte Marina Picasso att komma till rätta med de bittra minnena. Hon gav ut sin ilska i en memoarbok från 2001, "Picasso, min farfar."

    Försäljningen "kommer att vara ett sätt för mig att vända sidan på en ganska smärtsam historia", sa hon till tidningen Nice-Matin. Hon har enligt uppgift fått ett erbjudande på nästan 110 miljoner pund för villan, tillsammans med en omfattande samling av hans verk.

    Picassos villa i Mougins: Notre-Dame-de-Vie

    Efter Villa La Californie köpte Pablo Picasso och hans fru Jacqueline ytterligare en villa, denna gång in Mougins, där Picasso bodde i 12 år, fram till sin död 1973 vid 91 års ålder. Under den tiden arbetade målaren, mer sluten i sig själv, outtröttligt och förvandlade huset Notre-Dame-de-Vie till en gigantisk konstnärlig verkstad.

    Pablo Picassos berättelsetid på Rivieran - mougins picasso berömda villaresor 1
    PICASSO-VILLAN DÄR KONSTNÄREN SPILLADE DE SENASTE 12 ÅREN AV SITT LIV

    Den långa sagan om fastigheten med 15 sovrum och tre hektar stor egendom började långt innan den spanska målaren köpte den, när den i decennier tillhörde den anglo-irländska Guinness-bryggarfamiljen. Benjamin Seymour Guinness upptäckte först den spektakulära Mas de Notre Dame de Vie-fastigheten 1925.

    Belägen i Mougins – en 15-minuters bilresa inåt landet av Cannes på franska rivieran – fastigheten var då en "mas" (en traditionell bondgård) men Guinness, en bankir och filantrop härstammade från Guinness-familjens bankarm, och hans konstnärsfru Bridget gjorde om den till en lyxig villa.

    Det varma året runt klimatet och det underbara ljuset i det omgivande området gjorde snart Mougins till en eftertraktad destination för artister både amatörer och professionella. Berömda kändisar var frekventa besökare, bland dem Winston Churchill, som gillade att måla på tomten till den vidsträckta villan. Churchill var en god vän med Benjamin och Bridget och blev en regelbunden besökare i deras Mougins hem, och tillbringade många sommardagar och kvällar med att måla i sin trädgård.

    En konstnär av en helt annan kategori, Pablo Picasso, var också en vän med Guinnesses och blev, liksom Churchill, en regelbunden besökare i deras hem. Så tagen var Picasso av Mas de Notre Dame de Vie att han så småningom köpte huset av Benjamin och Bridgets son Loel.

    Fastigheten är från 1700-talet och har vidsträckt utsikt över Estérel-massivet och Cannesbukten. Den består av olika bostäder och under den senaste ombyggnaden utvidgades med ett antal sofistikerade tillägg som nya glasfönster, ett poolhus, pool, hiss, luftkonditionering, spa, garage, hus för vaktmästare och diverse andra annex tills finansiellt svårigheter och äktenskapliga konflikter av ägaren stoppade arbetet som lämnades oavslutat.

    Efter mästarens död i denna villa 1973, undanhöll hans änka Jacqueline Roque arv och fejdade med Picassos barn. Roque, en illvillig kvinna, spärrade också barnbarnen som var ett resultat av Picassos första äktenskap, Marina Picasso och hennes bror Pablito, från konstnärens begravning. Pablito Picasso begick självmord några dagar senare. Jacqueline bodde i villan fram till 1986, då hon också begick självmord (genom att skjuta sig själv) där.

    Det var Jacquelines dotter från ett tidigare äktenskap, Catherine Hutin-Blay, som ärvde godset. Den låg övergiven i nästan 30 år och hon sålde den 2007 till den holländska entreprenören för 12 miljoner euro. Han hade förälskat sig i huset, lovat en omfattande ombyggnad till ett värde av 10 miljoner euro och döpt om det till "Minotaurens grotta" för att hedra Picassos besatthet av det mytiska odjuret.

    Det enda ursprungliga utrymmet från Picasso-tiden är ateljén i huvudhuset som den legendariske konstnären hade skapat genom att öppna flera utrymmen och som fortfarande bär spår av färg men inget av hans verk.

    Vill ha mer? Här är en lista över kända villor, kändisarna som ägde dem och de galna sakerna som hände där.

    Innehållet är juridiskt skyddat.

    Har du ett tips? Mejla [email protected]

    SökArkiv
    X
    ar العربيةzh-CN 简体中文nl Nederlandsen Englishfr Françaisde Deutschit Italianopt Portuguêsru Русскийes Español